Viltspår

Viltspår är ett bra sätt att träna huvud… och nos!

Viltspår tycker de flesta hundar och förare är jätteroligt. Det är ett självständigt arbete för hunden, mycket bra hjärngymnastik och hunden blir väldigt nöjd när den hittar klöven vid spårslutet.

Men precis som all annan hundaktivitet, man måste som förare ha kunskap om vad, hur och varför. Hunden behöver också vänja sig och förstå vad den ska göra. En viltspårkurs är en bra start för både hund och förare.

Hundägare med sina hundar i skogen.
Aimo som är Bellas mammas husse är Viltspårsansvarig i Golden retrieverklubben i Halland. Aimo har ofta många kurser på gång och att gå viltspårskurs har blivit jättepopulärt i vår sektion.

Fakta om viltspår

Nedan följer lite grundläggande fakta om vad viltspår handlar om. Dessa fakta är ur boken Träna din retriever av Torkel Näsman och Ulf Viklund.

Att träna viltspår

Retrieverhundar fungerar bra vid spårning. Hunden brukar ganska snabbt förstå vad föraren vill att den ska göra. Instinkten att spåra är troligen hopkopplad med apporteringsinstinkten och denna instinkt kan ganska lätt väckas och vidareutvecklas.

En hund kan aldrig tvingas att utföra spårarbete, den kan bara uppmuntras och motiveras. Man kan börja träna en ganska ung hund, huvudsaken är att övningarnas svårighetsgrad och träningstidens längd anpassas till hundens fysiska och psykiska mognad. Hunden ska vara utvilad och välrastad innan arbetet börjar.

Utrustning

Hunden bör alltid ha spårsele på sig vid viltspårning och viltspårträning. Selen fyller en psykologisk funktion, den är tecknet för hunden att det handlar om spårarbete och därför får selen inte användas till annat än just sånt arbete.

Den största svårigheten för hunden är inte spårets ålder utan frestelserna att ta andra färskare spår. Selens uppgift är att blockera dessa impulser. Så fort hunden får på sig selen, ska den förstå att det handlar om arbete. Omedelbart när spårarbetet är avslutat ska selen tas av.

I selen fästs en spårlina. Använd en lina som inte bränner i handen eller fastnar i gräs, buskar eller annat vegetation.

Gör en markering där linan har 5 meter. Vid viltspårprov ska enligt reglerna hunden föras i lina, vars längd mellan hunden och förarens fattning, ska vara minst 5 meter.

Själva blodspåret, som hunden tränas att följa kan läggas på olika sätt. Antingen kan man droppa blod med hjälp av t.ex. en ketchupflaska. En del spårläggare använder spårläggningskäpp i vars en ände en bit skumgummi är fäst. Skumgummit doppas i blod och sedan stämplar man tänkta blodstänk med 1–2 meters mellanrum.

Blodfläckarna ska föreställa blod som ett skadat djur lämnat efter sig.

Blodet man använder kan vara från nötkreatur, älg eller rådjur. I samband med blodningen ska spårläggaren dra en älg- eller rådjursklöv efter sig. Bäst är bakklövar där de speciella doftgivande klövspaltkörtlarna finns.

Beroende på vilket vilt man vill att hunden ska spåra i framtiden så används älg- eller rådjurklöv. Under inlärningen ska alltid samma sorts klöv användas.

hund med spårsele
Här får Bellas syster Bonnie på sig sin spårsele.

Spårläggningsteknik

Träningsspåren måste läggas med omsorg. Viktigt att vara försiktig så att inte spårläggaren eller medhjälpare trampar i blodet.

Vid spårstarten görs en tydlig uppspark, det översta marklagret (mossa och dylikt) sparkas undan så att underliggande jord kommer fram.

Bloda ordentligt i uppsparket. Gör gärna uppsparket överdrivet stort och tydligt. Det ska inte vara några tveksamheter var ”påskjutningsplatsen” finns.

Markera också stället extra väl med snitslar så att det är lätt att hitta var spåret börjar. Markera t.ex. spårets start med tre snitslar ovanför varandra. Markera med snitsel var spåret går, det får inte under träning finnas några tveksamheter för föraren om var spåret verkligen har stämplats. Vinklar visas genom två snitslar.

När spåret lagts är det viktigt att välja en annan återväg. Gå av spåret med några stora kliv, vinkelrätt mot spåret, om möjligt i medvind.

Spåret

De första spåren görs ganska korta, med en klöv där spåret slutar och mycket beröm när hunden hittat klöven. Spårens längd kan sedan ökas ganska snabbt när väl hunden förstått vad den ska göra.

Alla träningsspår måste sluta med ett lyckat resultat. Öka successivt spårens längd samt avståndet mellan luktfläckarna. Lägg spåret i bukter och slag som följer terrängen. Undvik räta vinklar eftersom de kan provocera fram ”tappter” (uppehåll).

Det är viktigt att blodningen sker där klöven dras. Det blir annars förvirrande för hunden om t.ex. klövdoften går på en sida av en sten och blodvittringen är på den andra sidan av stenen.

Misslyckanden får inte förekomma i början av träningen. Om hunden misslyckas, backa svårighetsgraden av träningen.

En eftersökshund får inte gå fortare än att föraren kan följa i lagom takt. Dämpa dock aldrig spårglädjen under träningens tidiga skede. Snabbhet och säkerhet hör ihop. Hunden kan saktas ned genom att träningsspåret försvåras. Prova t.ex. genom att låta spåret ligga längre, späd blodet med vatten, gör längre uppehåll mellan stämplarna eller lägg spåret i svårare terräng.

En hund i spåret
Bosse, Bellas bror, i spåret med husse Aimo som för tillfället verkar behöva fixa lite med spårlinan.

Påverkan

När hunden spårar bör föraren hålla sig tyst i bakgrunden och inte störa, men om hunden verkar osäker är det ok att stötta den lite och berömma försiktigt. Om man berömmer flitigt hela tiden kanske man utbildar en skenspårare som tror att allt är bra bara den går med nosen i marken medan den hör din röst.

En hund som tappar spåret, måste få chansen att själv hitta det innan föraren ingriper och visar hunden. Om du under spårträning upptäcker att hunden höjer nosen och vädrar efter någon vindburen vittring ska du mana på den att spåra. Genom kommandot ”spår” och genom att korrigera med röstläget, låt hunden förstå att den ska följa den markburna vittringen.

En hund kan spåra jättebra i ett område där den är van att träna, men kanske den slutar fungera om man byter terräng. Därför är det viktigt att inte hunden fixeras till en viss plats. Byt träningsområden så ofta som möjligt.

Risk för överträning finns alltid. För hundar som tycker det är tråkigt, så måste antalet träningstillfällen ransoneras. Tråkighet är detsamma som psykisk trötthet. Det ska vara roligt att spåra!

hund som hittar klöven
Det blev ganska snabbt ordning och reda, Bosse hittade spåret igen och här hittar han klöven.

Sen får man vila

En nöjd och glad hund.
En nöjd och glad Bosse efter välförrättat värv. 🙂